ANDERS GRÖNQVIST
Ålder: 49 år.
Bor: Bostadsrätt i Saltsjöbaden, fyra minuters cykelväg från jobbet.
Familj: Singel.
Yrkesknep: ”Den som vill beskära ett träd eller en större buske bör göra det under JAS-månaderna” (det vill säga: juli, augusti, september). Då kan man klippa allting riktigt hårt. Det hinner ändå läka, mogna och gå i träda i gott skick.” Min känsla för Vår gård: ”Det är svårt att tänka sig en bättre arbetsmiljö. Jag tittar ut genom fönstret och har liksom skärgården utanför. Arbetstiderna är bra, jag har en stor frihet och lägger upp dagarna själv. Sedan snålas det inte med maskinparken heller. Jag har alla de bästa grejerna. Dessutom är maten och fikat fantastiskt.”
TRÄDGÅRDEN PÅ VÅR GÅRD
HANS ENDA CHEF: SOLEN
Vår Gårds trädgårdsmästare kanske ser närvarande ut där han står och planterar en perenn i början av våren. I själva verket är Anders Grönqvist i Rio de Janeiro och dansar samba.
Det är kanske inget Vår Gårds trädgårdsmästare Anders Grönkvist talar om för sina chefer, men han gillar lågsäsongen. En folktom vecka som den här, det råkar till råga på allt vara höstlov, är mer eller mindre jackpot för honom. Då kan han gå loss med den högljudda apparaturen utan att någon av gäst ondgör sig. Villa Skärtoftas torn sträcker sig mot en kompakt grå himmel, och ett lätt regn faller över honom där han iförd hörselkåpor drar fram över gräsmattan med lövblåsen i högsta hugg. Den ryggsäcksliknande anordningen, och tratten som löper från den, får Anders att se ut som en medlem i Ghostbusters. De höstspräckliga löven föses ihop i högar, sedan kör han runt med traktorn och suger upp alltsammans på släpet med hjälp av en jättelik slang. Därefter tippar han av lövsamlingen på komposten. Gräsytan som vid arbetsdagens början var lövtäckt, är vid arbetsdagens slut sopren.
Anders Grönqvist älskar den aspekten av arbetet: att han får se den skillnad han gör. Det var faktiskt ett av de behoven som fick honom att välja trädgårdsmästaryrket en gång i tiden. På 1980- talet röjde Anders Grönkvist skog i fyra år, för Domänverkets räkning. Sedan gjorde automatiseringen honom och andra manuella skogshuggare överflödiga. Dags att byta bana, men till vad? Ända sedan barnsben hade han velat arbeta utomhus, med händerna, och gärna ensam. Trädgårdsmästaryrket kändes som ett logiskt val. Anders vidareutbildade sig på Himmelstalundsskolan i Norrköping och övergav skogens robusta maskineri, motor- och röjsåg, för en mer pimpinett arsenal: häcksax och sekatör. En gammal klasskamrat, Christian, hade fått jobb på en konferensanläggning i Saltsjöbaden, så Anders, som aldrig tidigare hade varit i Stockholm, reste dit för att hälsa på.
Han förälskade sig i miljön: de gyllene vassruggarna, vattnets rara krusningar, och de vidsträckta gräsmattorna som böljade utanför den märkvärdiga arkitekturen. ”Säg till mig om ditt jobb någonsin blir ledigt,” skojade Anders. Ett år senare blev det precis så. Christian lade in ett gott ord för sin nyutexaminerade kamrat och 27 år ung kunde Anders titulera sig trädgårdsmästare på Vår Gård. Lejonparten av arbetstiden tillbringades utomhus. Arbetet innebar, precis som han hade hoppats, ett stort mått av frihet. Den enda ”chefen” var väl egentligen årstiderna och väderleken, och Anders tyckte om att följa naturens nycker. Bäst tyckte han om våren, särkilt planterandes av penséerna, kom den där känslan av att allt låg framför honom. Och så den prunkande blomstertid som följde. Då fanns det att göra. Anders var jämt sysselsatt, men aldrig stressad.