Han lyckades hålla det prydligt omkring sig, så prydligt att några förbipasserande pensionärer en dag frågade honom om han inte ville bli trädgårdsmästare för deras bostadsrättsförening, också den i Saltsjöbaden. Efter sju år på Vår Gård kändes det som ett logiskt steg i karriären. På nästa arbetsplats var Anders ensam chef, med massor av ansvar. Han snittade trettio telefonsamtal om dagen, och kunde sällan ägna sig obehindrat åt trädgårdsskötsel. Ingenstans kunde blicken hämta styrka. Skärgårdsmotivet utanför Vår gård var ett minne blott och det eftertrak- tansvärda lugnet i bröstkorgen var ersatt av en retsam stress. Våren 2017, när tillfället att återvända till Vår Gård öppnade sig, tvekade han inte.
Lobbyn och matsalen ligger eftermiddagsöde när vi slår oss ned i en soffgrupp. Anders ser sig belåtet omkring.

– Alla andra här behöver kunder för att kunna göra sitt jobb, men för mig är det nästan tvärt om, säger han.
– Veckor som den här kan jag bullra bäst jag vill med lövblåsen.

Du önskar dig alltså noll beläggning?
– Ja! utbrister han och skrattar. Fast det skulle väl bli svårt att få någon att betala min lön till sist.
Anders är klädd i rutig skjorta och blåställsbyxor. En prilla under läppen.
– Jag kan faktiskt inte tänka mig ett annat jobb. Att sitta på kontor… jag får ont i kroppen om jag sitter för länge. Och så tycker jag om att arbeta ifred. Jag är så van vid att vara själv. Det är lagom att komma in och käka lunch med kollegorna, sedan går jag ut och sköter mitt.
– Där ute i trädgården är det bara jag. Mina kollegor är odugliga på den biten, så där är det jag som bestämmer.
Han bestämmer själv vad som ska planteras i urnorna, förklarar han, men vissa kompromisser tvingas han förstås göra. Som med löven till exempel. Hade Anders själv fått bestämma hade de fått ligga kvar och skräpa – ett hölje löv är en utmärkt skyddshinna för en vinterfrusen gräsmatta
– men Vår Gård har ju estetiska hänsynstaganden också. Många gäster tjusas av prydligheten.
– Fast lite löv i rabatterna får gästerna faktiskt stå ut med, det är så välgörande för blommorna!
På det hela taget har Anders Grönqvist fått det precis som han vill. Han slipper befatta sig med datorer. Strular en overhead-apparat får någon annan rycka ut.

Vi hjälps åt med det mesta inomhus, men där ute är det bara jag. Mina kollegor är odugliga på den biten, så där ute är det jag som bestämmer.”

Anders Grönqvist, Trädgårdsmästare

– När det gäller teknik är jag handikappad av ett fruktansvärt ointresse. Du vet, jag är inte ens nära att ha några sociala medier.
Likt tjuren Ferdinand trivs Anders bäst ensam i det gröna, och han har många drömprojekt: att anlägga en köksträdgård, och ett orangeri med vinstockar som klättrar i taket.
Med jämna mellanrum publicerar kvällstidningarna skojfriska listor över kända personer som heter vad de jobbar med: meteorologen Lisa Frost är självskriven, Radiosportens kommentator Robert Tennisberg likaså. Trädgårdsmästaren Anders Grönqvist vore given på en sådan lista – kruxet är bara att han inte är berömd.
Faktum är att han helt och håller saknar den mediale yrkesutövarens nyckelegenskaper.
Anders Grönqvist är inte sprickfärdig av entusiasm, inte citatklatschig på Ernst Kirschsteiger-vis, inte sprall-tokig som Gustav Mandelmann. Han är lågmäld och kompetent, på gränsen till självförminskande.
Under intervjun, den första han någonsin gör, nonchalerar han samtliga försök att få honom att framhäva sin egen
betydelse. När jag, under en promenad längs strandbrynet, kommenterar hur vackert och välskött allting är säger han:
– Äh. Det finaste här är vattnet, och det kan ju inte jag ta åt mig äran för.
Vi spejar ut över det stålgrå vattnet. Vinden ligger på, änderna guppar omkring.
Om några veckor kommer isen. Anders berättar att han brukar ta ledigt under de för trädgårdsmästare ”minst sexiga” månaderna: januari och februari. Den här gången ska han åka till Rio de Janeiro.
När jag ber honom beskriva det bästa med jobbet blir svaret inte att han ständigt får utmana sig själv eller något annat medietränat svammel. Anders lyfter istället fram det faktum att han inte alltid behöver tänka på vad han gör. Vissa sysslor kräver så klart hans fullständiga närvaro men andra kan han utföra med tankarna på annat håll.
– När jag blåser löv behöver jag ju inte tänka på att jag blåser löv, säger Anders Grönqvist när vi promenerar tillbaka mot verkstaden.
– Då är jag helt borta i någon annan värld. Då är jag redan i Rio de Janeiro och dansar samba.