Det är kanske inget Vår Gårds trädgårdsmästare Anders Grönkvist talar om för sina chefer, men han gillar lågsäsongen. En folktom vecka som den här, det råkar till råga på allt vara höstlov, är mer eller mindre jackpot för honom. Då kan han gå loss med den högljudda apparaturen utan att någon av gäst ondgör sig.

Villa Skärtoftas torn sträcker sig mot en kompakt grå himmel, och ett lätt regn faller över honom där han iförd hörselkåpor drar fram över gräsmattan med lövblåsen i högsta hugg. Den ryggsäcksliknande anordningen, och tratten som löper från den, får Anders att se ut som en medlem i Ghostbusters.

De höstspräckliga löven föses ihop i högar, sedan kör han runt med traktorn och suger upp alltsammans på släpet med hjälp av en jättelik slang. Därefter tippar han av lövsamlingen på komposten. Gräsytan som vid arbetsdagens början var lövtäckt, är vid arbetsdagens slut sopren.

Anders Grönqvist älskar den aspekten av arbetet: att han får se den skillnad han gör. Det var faktiskt ett av de behoven som fick honom att välja trädgårdsmästaryrket en gång i tiden. På 1980- talet röjde Anders Grönkvist skog i fyra år, för Domänverkets räkning.

Sedan gjorde automatiseringen honom och andra manuella skogshuggare överflödiga. Dags att byta bana, men till vad? Ända sedan barnsben hade han velat arbeta utomhus, med händerna, och gärna ensam.

Trädgårdsmästaryrket kändes som ett logiskt val. Anders vidareutbildade sig på Himmelstalundsskolan i Norrköping och övergav skogens robusta maskineri, motor- och röjsåg, för en mer pimpinett arsenal: häcksax och sekatör. En gammal klasskamrat, Christian, hade fått jobb på en konferensanläggning i Saltsjöbaden, så Anders, som aldrig tidigare hade varit i Stockholm, reste dit för att hälsa på.

Han förälskade sig i miljön: de gyllene vassruggarna, vattnets rara krusningar, och de vidsträckta gräsmattorna som böljade utanför den märkvärdiga arkitekturen. ”Säg till mig om ditt jobb någonsin blir ledigt,” skojade Anders. Ett år senare blev det precis så. Christian lade in ett gott ord för sin nyutexaminerade kamrat och 27 år ung kunde Anders titulera sig trädgårdsmästare på Vår Gård. Lejonparten av arbetstiden tillbringades utomhus.

Arbetet innebar, precis som han hade hoppats, ett stort mått av frihet. Den enda "chefen" var väl egentligen årstiderna och väderleken, och Anders tyckte om att följa naturens nycker. Bäst tyckte han om våren, särkilt planterandes av penséerna, kom den där känslan av att allt låg framför honom. Och så den prunkande blomstertid som följde. Då fanns det att göra. Anders var jämt sysselsatt, men aldrig stressad.


ANDERS GRÖNQVIST
Ålder: 49 år.
Bor: Bostadsrätt i Saltsjöbaden, fyra minuters cykelväg från jobbet.
Familj: Singel.
Yrkesknep: ”Den som vill beskära ett träd eller en större buske bör göra det under JAS-månaderna” (det vill säga: juli, augusti, september). Då kan man klippa allting riktigt hårt.

Det hinner ändå läka, mogna och gå i träda i gott skick.” Min känsla för Vår gård: ”Det är svårt att tänka sig en bättre arbetsmiljö. Jag tittar ut genom fönstret och har liksom skärgården utanför. Arbetstiderna är bra, jag har en stor frihet och lägger upp dagarna själv. Sedan snålas det inte med maskinparken heller. Jag har alla de bästa grejerna. Dessutom är maten och fikat fantastiskt.”

Han lyckades hålla det prydligt omkring sig, så prydligt att några förbipasserande pensionärer en dag frågade honom om han inte ville bli trädgårdsmästare för deras bostadsrättsförening, också den i Saltsjöbaden.

Efter sju år på Vår Gård kändes det som ett logiskt steg i karriären. På nästa arbetsplats var Anders ensam chef, med massor av ansvar. Han snittade trettio telefonsamtal om dagen, och kunde sällan ägna sig obehindrat åt trädgårdsskötsel. Ingenstans kunde blicken hämta styrka.

Skärgårdsmotivet utanför Vår gård var ett minne blott och det eftertrak- tansvärda lugnet i bröstkorgen var ersatt av en retsam stress. Våren 2017, när tillfället att återvända till Vår Gård öppnade sig, tvekade han inte.

Lobbyn och matsalen ligger eftermiddagsöde när vi slår oss ned i en soffgrupp. Anders ser sig belåtet omkring.

- Alla andra här behöver kunder för att kunna göra sitt jobb, men för mig är det nästan tvärt om, säger han.
- Veckor som den här kan jag bullra bäst jag vill med lövblåsen.

Du önskar dig alltså noll beläggning?
– Ja! utbrister han och skrattar. Fast det skulle väl bli svårt att få någon att betala min lön till sist.

Anders är klädd i rutig skjorta och blåställsbyxor. En prilla under läppen.
– Jag kan faktiskt inte tänka mig ett annat jobb. Att sitta på kontor... jag får ont i kroppen om jag sitter för länge. Och så tycker jag om att arbeta ifred. Jag är så van vid att vara själv. Det är lagom att komma in och käka lunch med kollegorna, sedan går jag ut och sköter mitt.

– Där ute i trädgården är det bara jag. Mina kollegor är odugliga på den biten, så där är det jag som bestämmer.

Han bestämmer själv vad som ska planteras i urnorna, förklarar han, men vissa kompromisser tvingas han förstås göra. Som med löven till exempel. Hade Anders själv fått bestämma hade de fått ligga kvar och skräpa – ett hölje löv är en utmärkt skyddshinna för en vinterfrusen gräsmatta
– men Vår Gård har ju estetiska hänsynstaganden också. Många gäster tjusas av prydligheten.

- Fast lite löv i rabatterna får gästerna faktiskt stå ut med, det är så välgörande för blommorna!

På det hela taget har Anders Grönqvist fått det precis som han vill. Han slipper befatta sig med datorer. Strular en overhead-apparat får någon annan rycka ut.

Vi hjälps åt med det mesta inomhus, men där ute är det bara jag. Mina kollegor är odugliga på den biten, så där ute är det jag som bestämmer.”

Anders Grönqvist, Trädgårdsmästare

– När det gäller teknik är jag handikappad av ett fruktansvärt ointresse. Du vet, jag är inte ens nära att ha några sociala medier.
Likt tjuren Ferdinand trivs Anders bäst ensam i det gröna, och han har många drömprojekt: att anlägga en köksträdgård, och ett orangeri med vinstockar som klättrar i taket.

Med jämna mellanrum publicerar kvällstidningarna skojfriska listor över kända personer som heter vad de jobbar med: meteorologen Lisa Frost är självskriven, Radiosportens kommentator Robert Tennisberg likaså. Trädgårdsmästaren Anders Grönqvist vore given på en sådan lista – kruxet är bara att han inte är berömd.
Faktum är att han helt och håller saknar den mediale yrkesutövarens nyckelegenskaper.

Anders Grönqvist är inte sprickfärdig av entusiasm, inte citatklatschig på Ernst Kirschsteiger-vis, inte sprall-tokig som Gustav Mandelmann. Han är lågmäld och kompetent, på gränsen till självförminskande.

Under intervjun, den första han någonsin gör, nonchalerar han samtliga försök att få honom att framhäva sin egen
betydelse. När jag, under en promenad längs strandbrynet, kommenterar hur vackert och välskött allting är säger han:
- Äh. Det finaste här är vattnet, och det kan ju inte jag ta åt mig äran för.
Vi spejar ut över det stålgrå vattnet. Vinden ligger på, änderna guppar omkring.
Om några veckor kommer isen. Anders berättar att han brukar ta ledigt under de för trädgårdsmästare ”minst sexiga” månaderna: januari och februari. Den här gången ska han åka till Rio de Janeiro.

När jag ber honom beskriva det bästa med jobbet blir svaret inte att han ständigt får utmana sig själv eller något annat medietränat svammel. Anders lyfter istället fram det faktum att han inte alltid behöver tänka på vad han gör. Vissa sysslor kräver så klart hans fullständiga närvaro men andra kan han utföra med tankarna på annat håll.

– När jag blåser löv behöver jag ju inte tänka på att jag blåser löv, säger Anders Grönqvist när vi promenerar tillbaka mot verkstaden.

– Då är jag helt borta i någon annan värld. Då är jag redan i Rio de Janeiro och dansar samba.