Bokning

, :-

Vad vill du boka?

Konferens
Bokningsförfrågan

För dig som enkelt och smidigt vill boka ditt möte direkt online och få bästa möjliga pris (Upp till 50 personer).

Boka Online

Vill du ha personlig hjälp så fyll i dina önskemål så återkommer vi med ett passande förslag.

Be om offert
Övriga event

Abdo ”Abbe" Merjan.
Gör: Diskare på Vår Gård.
Ålder: 44.
Bor: Hyresrätt i Fisksätra.
Familj: Frun Oksana och fyra barn: 4, 5, 12 och 17 år gamla.
Bästa yrkesknep: ”Ta inga genvägar, gör allt i tid. Och i diskning handlar allt om hur du packar diskmaskinen”.

Restaurangen

Smittsam ambition

Abdo Merjans mödosamma resa till Sverige tog tio år.
Från de krigshärjade bergen i hemlandet Sudan, till diskbergen i Saltsjöbaden. Vår Gård-kökets 15-årsjubilerande “ryggrad” har kommit för att stanna, säger han.

Förmiddagssolen skickar vackra pelare av ljus genom pergolan som mynnar ut i Villa Skärtofta. Abdo Merjan kisar ut över vassruggarna som ligger svepta i biblisk gyllenglans. Han passerar matsalen, även den med maffig panoramautsikt, och når så småningsom sin arbetsplats: köket. Väl där hejar han på de vitklädda kockarna som står koncentrerat böjda över sina sysslor. En mixer väsnas i bakgrunden. I grovdiskrummet, där Abdo inleder sina arbetsdagar, står det smutsiga resultatet av morgonens köksförberedelser: nedsolkade byttor av plast och stål, några långpannor med köttsaft i botten, det köttfärsklädda borrhuvudet från köttkvarnen, underredet till en mixer med rester av pumpapuré. Jag blir stressad av blotta anblicken av detta bombnedslag av disk och matrester, men Vår Gårds veterandiskare ser lugnt på mig:
– Det här är ingenting för mig. Det är lugnt.
Så snart “produktionsdisken” är klar slinker Abdo in till findiskrummet som ligger några meter bort; det är där matgästernas tallrikar, bestick och glas hamnar. När det är riktigt mycket att göra kan de ha 350 gäster på lunchen. Då gäller det att vara snabb.
- Jag har ett system, säger han. Det får inte bli diskberg. Det handlar om att packa diskbackarna rätt, förklarar han. Så att man får plats med så mycket som möjligt.
Efter att manuellt ha spolat av särskilt geggiga tallrikar matas disken in i en biltvättsliknande aluminiumkoloss. Pfffffschh, låter det när maskinen går igång. En minut senare
kommer disken ut ren, via ett rullband.
- Så är det bara: nästa, kör, nästa, kör…
När jag berättar för Karin Lindberg, en av kockarna i köket, att jag är på plats för att intervjua restaurangens diskare skiner hon upp.
-Han är så noggrann, Abbe! Säger hon.
-Sedan är han miljöpolis! Du vet, råkar en glasburk hamna i vanliga soporna så plockar han upp den direkt och lägger den där den ska vara. Och slösar man med vattnet får man höra det direkt. Väldigt miljömedveten. Han är en riktig svennebanan på det sättet. Det tog ett tag att bli en sådan, en svennebanan alltså. Faktum är att bara resan till Sverige från födelselandet tog ett helt decennium. Strapatsen inleddes 1991, då Abdo Merjan ydde från Sudan, 18 år ung. I hans släkt kom de överens oavsett om de var muslimer eller kristna men i landet i stort rasade en allt blodigare konflikt mellan mer extremt sinnade religionsutövare. Abdo och hans familj hamnade i kläm. Hans hemby Kanga, alldeles intill Nubabergen, stod kon- stant i lågor. Till slut gick det inte att bo kvar längre. Abdo tog sig till Egypten via färja, tillsammans med kompisen Aboud. Det var spännande att åka båt för första gången, men framförallt allt var det ledsamt. Bakom sig lämnade han sin mamma och fyra syskon.

"Jag tycker att det är toppen här. Jag gillar det nästan mer än mitt eget hem,faktiskt.”

Europa var Abdos abstrakta slutdestination. Var? Ja, någonstans där det var fred, där ingen ville döda honom. I Sudan hade han arbetat som bagare av såväl matbröd som sötsaker som baklava och basbosa. Hans yrkesfärdigheter landade honom ett liknande jobb i libyska Benghazi där han hamnade efter en kort vis- telse i Egypten. Från Libyen gick resan sedan vidare till Syrien, därefter Ryssland. Sedan hamnade han i Moldavien. Där, i huvudstaden Chisinau, trä ade Abdo en vacker kvinna i en park. Språkförbistring försvårade kurtiserandet men Abdo lyckades charma henne med hjälp av den lilla knaggliga ryska han snappat upp. Han och kvinnan, Oksana, blev förälskade, gifte sig – bara för att kort därefter skiljas åt. Abdo blev nämligen tvungen att resa vidare. 
I fattiga Moldavien fanns inga jobb. Han hamnade i Albanien och fick ett jobb på en byggarbetsplats, som målare. Han tillbringade sina dagar uppflugen på albanska höghusfasader. Hur kul det var? Bokstavligt lika kul som att se färg torka. Men Abdo Merjan stod inte högst upp på Maslows behovstrappa vid det laget. Tråkigt fanns inte, det gjorde däremot överlevnad.
I Albanien träffade han några italienare som tipsade honom om Sverige. Där var det säkert och bra för sudaneser, sade de. Abdo hade egentligen tänkt sig England men italienarnas rekommendation fick honom att ändra sig. En novemberdag 2001, tio år efter att han lämnat Sudan bakom sig, kom han till ett grådisigt Arlanda. Abdo sökte asyl och fick ganska snabbt både uppehållstillstånd och jobb. Det var på Vasamuseet, som diskare. Abdo hade aldrig diskat förut men lärde sig snabbt. Yrket passade hans ordningssinne, och behovet av att få hugga i. Bemanningsföretaget som skötte restaurangen på Vasamuseet lånade också ut personal till en konferensanläggning
 i Saltsjöbaden. Perfekt, tyckte Abdo. Inte bara för att han bodde alldeles intill, i Fisksätra, men för att människorna 
i köket var så trevliga. Här blev han en uppskattad del av gänget. Den där dagen 2009, när han erbjöds fast anställning på Vår Gård, det var en av de lyckligaste i hans liv.

När Abdo Merjan kom till Sverige 2001 fick han uppehållstillstånd och jobb som diskare på Vasamuseet på bara fem månader. Kort därefter började han jobba som Vår Gårds diskare.

"Människorna i Sverige gav mig respekt direkt. Inte hat, som i Sudan.”

Text: CHRISTIAN DAUN Foto: BRUNO EHRS

– Jag tyckte om Sverige direkt, säger Abdo när vi slår oss ned i en soffgrupp intill receptionen.
- Först var vädret lite jobbigt, men det är bara tre-fyra månade om året, sedan blir det okej igen. Och människorna här gav mig respekt direkt, inte hat som i Sudan.
Klockan är tio, den förmiddagstimme mellan frukoststök och lunchrusning då Abdo, hinner ta det lite lugnt. Han går in bakom baren och gör sig en latte. ”Abbe” har på sig vit kockrock, svarta byxor och fotriktiga arbetsskor. Håret är snaggat. Några vita fläckar i skägget skvallrar om att han hunnit fylla 44 år; i övrigt ger han ett ungdomligt intryck: artig och lågmäld. Nästa månad ska han åka till Sudan för att hälsa på familj och släkt, berättar han glatt. Det blir tredje hemresan sedan han kom till Sverige för 16 år sedan. Hans pappa dog i cancer när Abdo bara var åtta år gammal, och förra året gick han storasyster bort, på grund av diabetes. Den familj han har kvar – mamma och tre syskon – bor kvar i Sudan.
- Det är fortfarande problem i Darfur, men i de norra delarna där de bor är det okej. Jag saknar dem, pratar i telefon med mamma varje vecka, men jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans än här.
Abdo har hunnit rota sig ordentligt vid det här laget. Hans fru Oksana, kvinnan han träffade i parken i Chisinau, kom till Sverige kort efter honom. Med deras första barn i magen. Idag har de fyra munnar att mätta. Oksana arbetar som servitör på intilliggande Grand Hotell och extraknäcker då och då på Vår Gårds restaurang. Det händer alltså att hon kommer in med disk till sin make.
I år firar ”Abbe” femton år som diskare på Vår Gård.

– Jag tycker att det är jätteskönt här, faktiskt toppen. Jag arbetar kvar så länge jag kan och får.
 Om söndagarna brukar han längta till måndagen, berättar han.

– Jag tycker om allt här, mer än mitt eget hem nästan. Det är många som slutar på Vår Gård som ångrar sig sedan, som vill komma tillbaka. Jag förstår det. Jag ber honom precisera vad det är han tycker om med sitt arbete, men Abbe vill inte välja ut något enskilt moment. Det är helheten: att komma hit och se havet om morgnarna, sedan snacket med kollegorna, käftslängningen, och så arbetet i sig, det där lagspelet som måste till för att Vår Gårds kök ska ta sig igenom dagen. Han älskar det. Men de egna färdigheterna då? Vad gör honom till en så pass uppskattad medarbetare och diskare? Som väntat får jag inte ur den timide mannen ett självförhävande ord. För att få en bättre förståelse för Abdo Merjans betydelse återvänder jag, efter att vår pratstund avslutats, till köket för att byta några ord med de som arbetar med honom varje dag. I köket börjar det närmar sig lunchservice. Kökspersonalen förbereder sjötunga med persiljerot och vitvinssås. Lovorden hopas när jag ber dem beskriva vad Abbe betyder. Veteranen vid diskbänken. Maskinen vid maskinen...
– Det finns ingen bättre än Abbe!

– Han är guld värd!

– Hjärtat på rätta stället!
– När extrapersonal kommer hit säger de alltid: ”...och han diskaren var ju magisk”.
Karin Lindberg, kocken som tidigare beskrev Abbe som ”miljöpolis”, håller på att putsa fikon – de ska bli fikonmarmelad till julbordet – när jag kommer och stör. Varför är Abbe så viktig? Hon begrundar min fråga noga, sedan säger hon:
– Han tar inga genvägar. Den respekten han har för sitt yrke smittar av sig på alla oss andra här. Abbe sätter nivån för hela restaurangen. Hon ler.

– Jag tycker att han är kökets ryggrad. 

Hyllningarnas plikttrogne föremål har förstås redan slunkit iväg till findiskrummet. Där inifrån hörs ett öronbedövande pffffsch när maskinen går igång. Förhoppningsvis hörde han ändå.

Nyheter

Boka mötet online

Läs mer

Årets Konferens-
anläggning 2018

Läs mer

Vintermöten
med värme

Läs mer

Lobbymöten

Läs mer