Känslan av advent
Advent. Väntan. Förhoppning. Längtan.
Få ord fyller mig med så mycket frid, glädje och förväntan som just advent. Jag älskar den här tiden. Brinnande ljus, värmen från en brasa. Doften av gran, tall, saffran och glögg. Julmusiken. Julstöket med barnen. Det vackra i att varje mörk vrå nu får lov att bada i ljus och i hopp.
Jag tycker om känslan att vi i advent är i början på något nytt, att det finns ett outtalat löfte om en annan tid. Att ett helt nytt olevt år väntar runt hörnet och att allt kan hända, allt är möjligt. Allt kan börja om på nytt och bli något annat, något bättre. Kanske behöver jag den känslan mer än någonsin just i år.
Jag är den obotlige optimisten. Ser alltid glaset som halvfullt. När det är som mörkast tänker jag att nu kan det bara gå uppåt, röra sig framåt, bli bättre. Jag tror alltid att ljuset i tunneln verkligen är ett ljus – och inte ett mötande tåg.
Men jag ska erkänna att de senaste månaderna har till och med min obotliga optimism fått sig en törn.
Det har känts motigt att inte få krama om dem man längtar efter att få träffa. Att inte obekymrat kunna dela en måltid på stan med människor man tycker om.
Det har varit deppigt att bara se kollegorna via suddiga Teams-möten och inte kunnat säga ”Hur är det” över en kopp i fikarummet. Det har varit knepigt att introducera nyanställda medarbetare när alla kollegor arbetar hemma. Och det brister en hel del i kreativiteten när alla sitter bakom skärmar och man inte kan dutta post it-lappar tillsammans.
Samtidigt har vardagen utanför min lilla bubbla förändrats ännu mer för många andra.
”Jag tror alltid att ljuset i tunneln verkligen är ett ljus – och inte ett mötande tåg.”
Människor har blivit sjuka och fått tillbringa lång tid med rehab. En del har mist nära och kära, andra har blivit av med sina jobb eller permitterats. Människor har fått räkna slantarna för att få ekonomin att gå runt. Företagare har mist uppdrag eller tappat möjligheten till försörjning helt. Konferensgårdar runt om i landet ekar tomma, unga kommer inte in på arbetsmarknaden och hotell- och restaurangbranschen går på knäna. Världen, vardagen och mitt och andras liv har blivit gråare, tommare, tystare och mindre på så många sätt. Men samtidigt har mitt liv också blivit en smula enklare, tempot en aning långsammare, stressen en gnutta mindre.
Jag har den här hösten känt hur mina axlar långsamt har sjunkit ner till där de borde vara. Blicken har plötsligt kunnat hitta en punkt att vila på långt bort i horisonten. Jag har kommit ut och kunnat höra fåglarnas kvitter varje dag. Och på något märkligt sätt har lungorna fyllts på med extra luft. Den känslan vill jag behålla även när det vi befinner oss i just nu är över.
Jag vet att alla inte har haft möjligheten att låta själen få hinna ikapp den här hösten. Jag vet att de vänner som finns i det här huset, Vår Gård, har haft det tufft, tungt och svårt på många sätt de här många, långa månaderna. Jag vet att det har funnits oro och sorg, och osäkerhet inför vad som ska hända. Jag vet att uppgivenheten har försökt nästla sig in.
Men jag vet också att i tider av kris så blir vi människor fokuserade på att klara det tillsammans, på att orka med de uppförsbackar vi möter. Vi formar ett starkt och tryggt ledarskap och vill varandra och verksamheten väl. Vi strävar efter att bli ännu bättre, ännu stoltare över det vi gör.
I stunder av kris gör man sig helt enkelt redo för att vara ännu starkare på andra sidan. Precis så är det här på Vår Gård.
Jag vet att när pandemin går in i en annan fas och det finns utrymme att ses igen så kommer längtan efter det personliga mötet, efter en upplevelse för både kropp och själ att stå högst på människors önskelista. Då kommer pärlor som Vår Gård att stå redo för att ta emot alla oss som längtar efter att få prata, skratta, mötas, resa, kramas, äta, fira, röra och beröras igen.
Så denna advent kommer jag att hålla fast vid en tanke hårdare än någon annan. För varje dag som går så kommer vi en dag närmare slutet på det vi är mitt inne i just nu. Och för varje dag som går kommer vi en dag närmare det som väntar på andra sidan.
Det finns ett nytt olevt år som väntar runt hörnet och där är allting möjligt. Allt kan börja om på nytt och bli något annat, något bättre – om vi vill. För det finns, trots allt, ljus i tunneln.
Var rädd om dig och de du har nära. Jag önskar dig mer än något annat en magisk advent, i väntans och förhoppningens tid.
Anna Wennerstrand, Chef Kommunikation och Varumärke
Kooperativa Förbundet Ekonomisk Förening